Jag är socionom som arbetat inom socialtjänsten i tio år och har jobbat inom kriminalvård, missbruksvård, men främst myndighetsutövning med barn och vuxna.
Jag blev placerad första gången som treåring och har bott i över tio olika familjehem. När jag väl fyllde 18 år avslutades min sista placering och jag valde att begära ut min dokumentation. Jag kunde inte känna igen mig i den bild som gavs, samtidigt som jag fick svar på många frågor. Jag har under alla år med socialtjänsten som extra förälder ötts av kärlek, trygg och värme, men också likgiltighet, ilska och oförståelse från både socialtjänst och familjehem. Jag frågade mig; vad gör ett familjehem bra, vad gör en socialsekreterare bra och vilka förutsättningar finns och behövs?
Sedan 2017 har jag därför föreläst om erfarenheter från min egen uppväxt i med utgångspunkt i mina yrkeskunskaper som socionom. Målet är att öka förståelsen för hur barn i kontakt med socialtjänsten kan tänka, känns och hantera sin situation. Att vi som arbetar med dem ska få en bättre förståelse och ett barnperspektiv, hela vägen. I såväl dokumentation som utredningsförfarande. Men framför allt i samtalet med barnet.